|
Poeten satt i sin eländiga kammare och skaldade
utan att någonsin bli publicerad. Poesin var inte sämre än vad som skrevs för
övrigt i landet. Förmodligen var den bättre, men det var svårt att säga eftersom
den ende som läste verserna var poetens tama apa. Det här hände för länge
sedan, men är inte mindre sant för det.
Poeten och apan levde ett fattigt liv, de hade sällan råd att äta
annat än potatis och lök. Hyran var alltid sen. –
Det är
ingen idé, klagade poeten. Jag kommer aldrig att kunna förtjäna vårt levebröd
på verserna. Men
apan visste bättre. Han hade trots allt rest över hela världen innan han
hamnade hos poeten. När
mörkret föll och poeten somnade över skrivbordet gick apan ut i natten med
verserna i handen. På det stora förlaget kände han en bulldogg. –
Kan du
hjälpa mig att få dessa dikter utgivna? frågade apan. –
Det kan
jag göra, men då är det någon annan som inte ges ut, svarade hunden. –
Om jag
hjälper mig själv så hjälper mig gud, svarade apan. |